She believed she could…

…so She did.

Vi har alla våra utmaningar, rädslor, trauman och ovanor att övervinna eller förändra.

I detta inlägg kommer jag att blotta mig själv mer än jag brukar och det i sig är också en utmaning. Det blev också väldigt lååångt men om du tycker det är intressant att läsa om andras rädslor så kan det funka att läsa vidare.

En sak jag kämpat med en hel del i mitt liv är att känna mig bekväm i att stå och hålla ett föredrag. I skolan kunde jag pränta in en redovisning innantill men efter att jag hållit i presentationen mindes jag ingenting av framförandet. TOTAL BLACKOUT. Ingen skön känsla alls. Jag förknippade ingenting positivt alls med denna uppgift.

I vuxen ålder har det börjat lossna. Jag har till och med tyckt att det varit lite roligt att t ex hålla tal på kompisars bröllop osv. SEN hände något när jag hittade min starka passion för allt som ekologisk hudvård inbegriper. Inom det området finns så mkt jag vill säga och förmedla, inspirera och dela med mig av.

Trots att viljan nu är stark finns ibland spår av den gamla skräcken kvar. ”Tänk om jag får blackout ” Tänk om tänk om..tänk om osv. Det går fortfarande åt mycket energi att bygga upp mig mentalt innan.

Nu tvingar jag mig trots allt att ta chanserna jag får och själv skapa tillfällen att få berätta om det jag kan. Alltså jag börjar ”tänka om”…tänka annorlunda än förut. Inse att jag nu faktiskt gör det för att det som brukade vara en pina nu är kul. Det funkar, jag tror på det jag säger och jag kan det jag pratar om. För varje gång fyller jag bägaren som innehåller bevis för att jag kan prata inför en grupp. Innehållet i bägaren med motbevis minskar för varje gång och även själva bägaren blir mindre och mindre och mer obetydlig. Snart redo att slänga den i glasåtervinningen och höra den krascha i tusen bitar!

Senast jag skulle hålla ett föredrag lovade jag mig själv att jag efteråt skulle få en grej jag velat ha. Det är ett fint halsband som Malin på by Mile gjort. Hennes smycken har ofta tänkvärda texter på sig. På mitt halsband står ”She believed she could so She did”.

Jag har en annan utmaning framför mig i år och det är att springa Tjurruset i oktober. Det är utmanande för att jag inte är van att springa en mil och för att jag är fånigt rädd för att halka och ramla. När jag anmälde mig tänkte jag mest att det skulle bli skitigt och lerigt och det oroar mig inte, men nu har jag insett att det kommer ju vara halkigt. Ops! Jag fick nog ett trauma för ca 6 år sen när jag ramlade och hade av ett korsband och skadade en menisk i slalombacken. Efter det är jag väldigt osäker på alla typer av skidor och extra nojig när det är halt. Nu har jag dock fått för mig att jag ska åka längdskidor igen (har inte gjort det sen jag var typ 10 år) Därför går jag på skidträning som är jättekul men väldigt utmanande för mig. Senaste träningen skulle vi åka en liten runda på en hyfsat plan golfbana. Dock var det sent och mörkt och de andra var snabbt långt före mig. Trots pannlampa var det svårt att se längre än några meter framåt, så när jag kom till en liten backe var det knepigt  att avgöra hur brant det var, hur det svängde och hur spåren gick. Första  sträckan var en ren pers men tillslut blev det så jobbigt att vara rädd att jag bara inte orkade längre utan åkte och lät det bära eller brista. Skönt att ingen fanns i närheten så jag kunde skrika lite för mig själv. En gång ramlade jag och det var nog det bästa som kunde hända. Nu har jag inte åkt igen sen dess och det återstår att se hur det känns i dagsljus. Jag kanske ska hålla mig till att åka ”inbäddad i” mörker, det verkar ju funka bäst. Jag känner mig just nu ganska nöjd så här, jag kan låta mig själv fortsätta gå ner i de brantare backarna. Det är ändå en tillräckligt utmaning att hänga med på träningarna och utmana halkrädslan. Acceptera att det är min utmaning medan andra kan utmana sig med att åka 9 mil mellan Sälen och Mora.

En viktig del av livet är att vi fortsätter utvecklas. Vi lär oss krypa, gå , prata, läsa, får ökad empati och förståelse, lär oss åka skidor, slutar åka skidor, börjar åka skidor igen osv osv

Därför….våga att våga ta risken att falla och ta sig upp, falla igen ta sig upp en bit till…, utmana sig själv utifrån sina EGNA förutsättningar och erfarenheter. Viktigt också att belöna dig själv för att du försöker även om det inte går precis som du vill när du vill det.

Ta tjuren vid hornen blir ett passande motto på 2015.

Ps fina smycken finns på http://mile.shop.textalk.se/sv/

Skidträningen jag går på är i Knivsta och där kan alla vara med, nybörjare som jag och erfarna som åkt hela livet. Formtopp.com

skidspår

Kommentarer

  1. Lotta säger:

    Heja dig, Therese!!❤ Modigt, både att du tar tag i dina rädslor och att du berättar om dem. Vi alla har ju våra saker vi brottas med och är vi öppna med det hjälper vi både oss själva och andra. Kram Lotta

  2. Malin/BilboBlueEyes säger:

    Så glömde du skriva att du har blivit bra på att tala också! Jag måste nog få gå på ytterligare ett föredrag någon dag! 🙂

Lämna en kommentar

*

Kontroll * Time limit is exhausted. Please reload the CAPTCHA.