Friskvårdstimme

Igår kväll bestämde jag mig att eftersom jag idag hade möjlighet att komma ut mitt på dagen skulle jag ta en sväng i skogen och springa några kilometer. Sen kom natten och jag tror bl a att fullmånen spelade mig ett spratt och gjorde att jag sov riktigt risigt. Kändes som om jag knappt fått en blund när jag ”vaknade”. Seg och trött i huvudet bestämde jag ändå att jag skulle ut och jogga lite. Aldrig att man ångrar sig efteråt och jag blev knappast tröttare av frisk luft och lite puls (tvärtom), bara att anpassa efter dagsformen.

Som många andra 35+ mammor har jag äntligen börjat bli rätt bra kompis med löpningen. Efter att ha brottat ner en hel del motstånd på vägen är det numera ett måste och beroende att få komma ut och springa. Fördelarna med att ta på skorna och ta mig ut väger helt klart över mot att inte göra det.

Motstånden är ju egentligen inte intressanta längre och i efterhand tänker man alltid att ”hur kunde jag tänka/känna så!?” Förut ville jag så gärna komma ut i skogen men hade ett moment 22, jag föreställde mig att det skulle vara lite läskigt att springa själv i skogen och jag ville inte heller springa bland alla hus där alla kunde se mig..haha..

Att vara med på löpträning i grupp var bästa sättet för mig att komma igång. Startade förra våren och blev riktigt biten. Sprang var och varannan dag tills jag fick en skada i ena benet. Visst är vi gjorda för att springa men har man inte riktigt haft den vanan under nästan hela sitt vuxna liv så blev det kanske lite av en chock för muskler, leder och ligament när tjejen skulle envisas med sin nya vana hela tiden. Vad vet jag, eller kanske berodde det på skorna eftersom det startade i foten.  Efter väldigt bra naprapathjälp med behandlingar och övningar plus att jag började träna spinning, som faktiskt fungerade som bästa rehabträningen och värkmedicinen, blev jag efter många månader helt bra!

I och med den milda vintern kunde jag börja springa lite igen i december. Tack och lov för spinningen kan jag nu ta det lugnt med löpningen utan att känna att jag försakar konditionsträning. Springer inte särskilt långt och verkligen inte snabbt men är så tacksam att det funkar, inte gör ont och att jag äntligen vågar och tycker att det är skönt och roligt!

På lördag är tanken att jag ska springa mitt första lopp. En 8 km runda som jag strävar efter att se som ett träningspass. Jag vet att jag kommer att få kämpa med ett stort adrenalinpåslag vid starten när alla drar iväg. Hoppas jag kan komma in i mitt tempo och bara njuta av dagen. Sen, vem vet, nästa år känner jag kanske t o m att jag vill förbättra tiden!

soliskogvitsippor

Lämna en kommentar

*

Kontroll * Time limit is exhausted. Please reload the CAPTCHA.